Tankar om Sveriges Radio (nedkortat)

Några funderingar kring Sveriges Radio. Jag undrar varför Sveriges Radio tycker att P3 är för ungdomar, P4 för lantisar i medelåldern och P2 för något annat diffust snobbklientel man bestämt sig för och att dessa skulle vara särskilt fästa vid jazzmusik. Det borde omedelbart inrättas ett ungdomsprogram i P2 för att popularisera den klassiska musiken bland de som behöver den allra bäst i vårt likriktade american mainstreamsamhälle. Tänk om ett ungdomsprogram startats för 20 år sedan där man blandat lite med boktips, finurlig humor utan plumpa sex-skämt, historiska reportage, tyska filosofer och fransk barockmusik. SR måste ge ungdomarna valalternativet till bildning istället för fördummning i p3. Taskigt uttryckt om P3-kanalen måhända, men betänk vilket förakt många möts av för att de lyssnar på klassisk musik och vilket lidande många måste genomlida på sina arbetsplatser där de tvingas lyssna på reklamradion dagarna i ända.
Verkligen tur att vi har kanalerna P1 och P2 så att hjärnan kan rensas och laddas om med bildning av klass. Ingemar von Heines musikhistoriska följetånger och Public Service är nog vad jag gillat allra bäst genom åren.