Upphärads kyrkplats

Jag följde förra torsdagen med Stefan till Upphärad på fotografering av en kyrkplats. Han hade sökt länge efter den, men med hjälp av en mycket bra hemsida som myndigheterna tillhandahåller fann han den till slut. Det var väldigt spännande för mig att lära mig kartsökningen hos Riksantikvarieämbetets hemsida http://www.raa.se/cms/fornsok/start.html jag hade ingen aning om denna tjänst tidigare. Eller det kanske jag hade men i så fall var det bortglömt. När jag tittade på myndighetens söksida fann jag ett stort antal fornåkrar runt om stället så det måste med all sannolikhet varit en viktig boplats från forntiden och ännu på 1500-talet för den danske härföraren Daniel Rantzau tog vägen hit. Väl där så var det inte så lite fantasieggande att betrakta kyrkplatsen på bergsryggen och de omgivande djupa ravinerna. Någon ruin är det inte tal om utan mest utspridda stenar över ett rätt stort område. Men man ser var kyrkan stått för 1946 uppfördes ett monument med ett träkors och en minnessten med text. På Stefans fotografi ser ni grundstenarna och korset. En ödekyrkogård anges det här med och efter danskens härjningar fanns även en ersättande träkyrka fram till 1724.
Vi fotograferade och filmade kyrkplatsen ganska ingående och jag gissar att det även legat en by i nordsydlig riktning då kyrkplatsen låg på en ganska lång bergsrygg som var omgiven av en bäckravin på västra sidan och en djup vattnsjuk sänka eller ravin på den östra, således måste det varit mycket bra ur försvarssynpunkt. Men på 1560 talet kom Daniel Rantzau och med sin danska trupp och rev kyrkan och rimligen hela byn.
Vi missade en hällristning på stället, en älvkvarn enligt internetsidan, antagligen stod vi precis i närheten men några speciella upplagda stenar drygt 300 meter söder om monumentet fångade vårt intresse så vi glömde av vad vi läst på Riksantikvarieämbetets hemsida om de andra närbelägna fornminnena vi funnit på kartsökningen.
Vi noterade även att granplantering gjorts nyligen eftersom högspänningsledningen rivits, ett betongfundament och öglor i berget för stag och linor visar var ledningen gått. Får man plantera gran så här?
Nå eftersom vi är tågfotografer så har vi såklart läst myndighetens remissyttrande om järnvägsbygget öster om Upphärad, här finns en stor arkeologisk potential med höga vetenskapliga värden skriver de. http://www.raa.se/cms/showdocument/documents/extern_webbplats/2006/oktober/yttrande_norgevanernbanan.pdf
En liten kommentar om Rantzau. Både Stefan och jag hade läst Jan Skoglööws spännande skrift om Charles de Mornay som var Daniel Rantzaus antagonist i krigen i Västergötland på 1560-talet och även besegrade dennes danska här i slaget vid Brobacka. Danskarna flydde hals över huvud till Bohus och på vägen tog de kyrkoherden i Starrkärr till fånga. Jag minns att jag i årsurs fem höll jag ett föredrag för klasskamrater baserat på vad jag hade läst av Skoglööw och lite foldrar från Gräfsnäs och någon GP-artikel jag klippt ur. Det var grejt att vara elva år minns jag och allt jag lekte hemma var baserat på vad jag läst om olika krig och tv-filmer om franska revolutionen eller De tre musketörerna. Var Alf Åbergs bok om Karolinerna och Olov Svedelids äventyrsromaner i historisk miljö kanske skadliga för mig och andra barn på 80-talet? Lika farliga som Bigglesböckena ansågs vara? Jag måste tillfråga någon bibliotekarie i den frågan - det kan nog bli kul samtal.

Musikfilm utlagd på Youtube

Nu har jag redigerat lite filmer och en kort musikvideo hamnade nyss på Youtube. Det var den 30:e juli i år jag filmade en cembalokonsert i Trollhättans kyrka. Musiken var de s.k. Goldbergvariationerna av Johann Sebastian Bach) som spelas av Bengt Tribukait och här får ni se och höra den sista arian och efteråt några exteriörbilder av kyrkan.
Jag beklagar att filmerna ofta dröjer länge oredigerade i min dator.

Julius Ceasar

För en dryg vecka sedan, en söndagkväll i september, såg jag på Göteborgs Operan, Julius Ceasar. Julius Ceasar som kanske är Händels mest kända opera från 1724 har tydligen endast spelats en gång tidigare i Sverige under 1900-talet, men med mindre lyckat resultat läste jag. Denna gång hade de satsat på något av tidstrogenhet med 1700-talets spelsätt och orkestern var fantastiskt bra på det typiska Händel-schvunget man givetvis begär att få höra.
Det har varit ett enormt marknadsföringsståhej runt "barockoperan" Julius Ceasar på Göteborgs Operan i alla medier har man gjort långa reportage men det var inte så många speldatum utsatta vilket gjorde det svårt att få biljetter för den som inte kunde boka långt i förväg. Nu hade jag tur så jag kunde få med mig två vänner, men några biljetter till andra intresserade lyckades jag inte med att få köpa för det var slut och för att inte missa tillfället själv beslöt jag att boka direkt. Jag tycker verkligen GöteborgsOperan borde planerat fler föreställningar, nu blev nog många besvikna för att de inte kunde gå till en föreställning utan de kanske fick lyssnat på direktsändningen i radion i lördags.
Så skulle jag gärna köpa en sån t-skjorta Julius hade på sig med texten Ceasar, men det hade de inte tryckt några berättade personalen när jag frågade. När det för en gångs skull kunde blivit en häftig t-skjorta och inte någon töntig.

Kulturhusens dag for jag till Gräfsnäs Slottsruin

I går söndag den 14:e september var det KULTURHUSENS DAG. Det är Riksantikvarien som ligger bakom detta årliga evenemang som skall uppmärksamma värdet av att bevara gamla hus för framtiden. Men nu var det inte så att jag besökte något sådant evenemang, utan jag chansade på att något slott eller ruin som Gräfsnäs slott nog borde varit med i Kulturhusens dag. Men det blev en fin utflykt. Jag och bröderna Lindberg tog en fototur till Antens station, det var sista helgen som museijärnvägen körde och de hade tänkt åka rälsbuss. Men det blev bara fotograferande, Stefan Lindberg som har ett mål att fotografera samtliga kyrkor i Västergötlands båda stift har ju tipptopp-fotoutrustning. Själv har jag ju min Sony-filmkamera så det är rörliga bilder jag tar och det blev bra tagningar av såväl rälsbussen som VGJ 24 som tuffade på ordentligt. (Stefans kyrkfoton finns att se i en tråd på forumet Bussnack, men en egen hemsida kan det nog bli rätt snart).
Efter detta skildes vi åt och jag fortsatte till Gräfsnäs. Jag kan tillägga att Kulturhusens dag hade som tema "ÄTBARA HUS", så här var av naturliga skäl inte något som upplyste om dagens landsomfattande tema. Men lite matrelaterat blev det dock under hela dagen. Jag åt våfflor och sillsmörgås i Anten till att börja med och något äpple i skogen som slog mig i huvudet. I Gräfsnäs filmade jag ångtåget igen och när jag filmade Gräfsnäs slottsruin fann jag en brölloppsmåltid som pågick i källarvalven och väluniformerde servitriser från Lindelövs passade upp, fast inte på renessansmanér. Slottet hade ju sin storhetstid under Vasa-epoken, men slottet brann tre gånger med exakt hundra års mellanrum vilket givit upphov till en anekdot om en zigenar-förbannelse som angav att slottet skulle brinna tre gånger och sedan aldrig återuppbyggas mer. Bränderna skede 1634, 1734 och 1834.
Jag störde självfallet inte brölloppsfesten utan filmade i dagsljuset slottets murverk, men de som inte varit där känner inte till att ett slags tak byggdes för resterna och det finns även ett högt torn kvar, men där kommer man tydligen inte in som besökare. Jag vill jämförelsevis nämna mitt besök 2006 i Der Turm i Hannover som är en servering i ett bevarat torn från en gammal stadsmur, sådan serveringsverksamhet önskar jag i Gräfsnäs slottsruin med.
Nu är det inget fel på Lindelövs Slottskafé som jag åt på efter jag kollat klart runt ruinen och dess fantastiska utsikt över sjön Anten, men det stänger ju snart för säsongen. Länk till dem genom inläggets klickbara rubrik.

Lysekil - en annan värld.

Förra veckans tisdag förde mig i arbetet till Lysekil. Som taxiförare kan man då och då få långa sjukresekörningar och då kan man passa på att ta en bensträckare på ankomstorten. I Lysekil fann jag en stor megakyrka, kan det vara nyromansk, eller var det nyottomansk ( ett försök att låta rolig bara) stil. Nå, den var runt tornet inslagen med byggnadsställningar klädda med blå väv, tydligen hade en tidigare renovering använt felaktig metod så fukt hade gått in genom fogarna och skadat några målningar bl. a.
Nu hörde jag ingen tala lysekilska på den korta stund jag var där, men upplevelsen var ändå av en annan värld eller ett främmande land, trots att jag varit där någon gång innan. Nu behöver jag inte åka till Königsberg i år ( Kaliningrad) eftersom jag nu haft denna spännande känsla under en halvtimma. ;-)
Jag noterade när jag åt, att Lysekilsposten var nytryckt för det var massor ungdomar som hämtade tidningsbuntar som de skulle runt och sälja. Detta är nog unikt, förvisso kan man se tonåringar sälja kvällsblaskor i de flesta städer, men svårare måste ju vara att sälja lokaltidningar, så ultralokalpatriotism måste råda för att en företeelse som denna skall vara alls möjlig. Givetvis lyckades jag som gentleman smidigt förhandla mig till ett gratisexemplar av tidningen inne på tryckeriet.

Brätte + Vassända-Naglums kyrka + Vassända kyrkoruin

För nästan 14 dagar sedan åkte jag återigen efter den arkelogiska guideboken "Det medeltida Västergötland" av arkeologen Claes Theliander. Jag började vid den fina med nyligen nedlagda kyrkan från 1797 Vassänd-Naglum. Denne var bestulen på sina stuprör i koppar och istället hade man hängt upp ett slags långa platpåsar för regnvattnet att rinna ner genom. Detta var en idylliskt plats med en stor fin kyrkogård, men hela stället är omgärdat av olika trafkleder som är olika generationer av riksväg/europaväg 45 så det är altid trafikbrus. Alldeles intill prästgården finns en museal vägstump som minner om tiden framtill cirka 2005 då man grävde om vägen i en stor båge från Båbergsrondellen eftersom nya BJ ( Bergslagsbanan ) skulle fram med sitt dubbelspår här. Bra fotoplats får tågfoton som Stefan Lindberg och jag nog kommer att nyttja framöver.
Efter detta åkta jag den gamla riksvägen mot Vänersborg och stannade då till vid Brätte. Här låg under tusentals år en bosättning där man lastade om sjötransporter från Vänern till hästtransporter ner till Åkerström nedan Trollhättefallen för vidare transport på älven. Platsen hade stadsrättigheter en period från 1500-talet och var den viktigaste platsen i Västergötlands och rikets export, särskilt krisåren i början av 1600-talet då Danmark var aktiva och ockuperade ett flertal häraden och begärde Älvsborgs lösen. Som de fleste vet exporterades denna väg bl. a. järn och så skedde till år 1800 när Trollhätte kanal invegs. I Brätte kan man ännu se gatubeläggingen och rådhuskällaren går att stiga ner i.
"Tyvärr, I kan ente drecka pelsnär där sôm i de tyske rådhuskällarne."
Så körde jag vidare åt öster i 1000 meter cirka och såg då Vassända kyrkoruin som har meterhöga grundmurar kvar och förärats ett stooort kors med inskriptionen till minne av "fäder som skog röjde, åker plöjde, bygd bevarat och tro försvarat". Ett kors eller en sten med likadan insription vill jag sätta upp i Ingermanland över Gammelmorfar (död 1980) och alla andra som försvarade sig mot bolschjevismen 1917-21.

Arkitekturguidningen i ösregnet

I ösregn spontanbesökte jag och herr Ehn en arkitekturguidning söndag den 7:e augusti. Jag hade ju med mig en regnrock under armen, den där långe svarte ni vet, så mitt enda bekymmer var glasögonen som samlade regndroppar. Guiden Carina Sundqvist blev nog både glad och besviken samtidigt, för det var bara totalt tre personer som ville gå runt med henne i ösregnet, först hade hon nog hoppats ställa in, men fann snabbt glädjen åter och vi fick massa till livs om olika arkitekters liv och leverne och årtal på hus och kyrkor, olika byggnadsstilars särdrag och annat. Mycket givande och trevligt på alla sätt och vis och jag anbefaller varmt alla som är intresserade av 16-1800tals-göteborg inom vallgraven att försöka boka in sig på en sådan vandring med guide. Carinas firma heter inspirationsbyrån.se och hon har guidat många potentater som t ex. Maude Olofsson. Jag länkar till hennes blogg, klicka på rubriken i detta inlägg.
Detta för oss nu vidare till nästa ämne att blogga om nämligen Brätte spökstad utanför Vänersborg. I Brätte Köpstad får man dock vara sin egen guide. Se bloggrubriken Brätte.

Några andra sommaraktiviteter

Jag åkte med en bekant vid namn Axel samt dennes fru Gun ner till Tjolöholms slott och gick en guidning på amerikansk engelska. Guiden pratade detta trots att alla besökarer var tyskar utöver det fåtal av oss som var svenskar. Vad man skämdes, det förhåller sig verkligen så som han professorn på Mitthögskolan sade "turistsverige drivs tyvärr till stor del av sommarlediga gymnasietjejer" syftande på att allt skall ske billigt under en kort säsong så ingen vill betala vad kompetent personal kan kosta. Nå, detta slott var inget att ha utifrån kanske det ser spännande ut, om jag minns rätt skulle detta engelskinspirerade slott vara av tudorepok-liknnde stil. Innan vi gick in i själva slottet såg vi ett vagnsmuseum och en Carl Larssonutställning där temat var att det skulle varit väldigt intressant om Carl Larsson kunde sammanförts med ägarna till slottet. Det var någon änka till en göteborgsbaserad brittisk överklassfamilj som residerade i Göteborg under 1800-talet som lät bygga detta enorma skrytbygge. Hon hette Dicksson och lät även uppföra en engelsk by åt statarna som arbetade på henes gods samt en stor engelsk kyrka där intill. Inne i själva slottet var det mörkt och trist precis som precis som brittisk överklass ville ha det i slutet av 1800-talet. Det måste ha varit mycket deprimerande att vara engelsk storkapitalist i Sverige eftersom man valde en så tråkig och mörk stil. Hela stället var samtidigt pampigt och utstrålade budskapet som den tyska u-båtsvisad fångat så bra: " Britten prålar världen är min, folken är Englands trälar".
Återkomer med mera om en stund........

VÄRDSHUSVÄRDINNAN i slutet av juli

Två bra regn-aktiviteter från juli och augusti jag missat berätta om är dels mitt besök vid Gunnebo slott, där jag såg det utsökta teaterstycket Värdshusvärdinnan samt en arkitektonisk-historisk stadsvandring inom Vallgraven i Göteborg (se egen artikel).
Först lite om VÄRDSHUSVÄRDINNAN som är en klassisk komedi "där kvinnan tar hem spelet och sätter männen på plats", ett bekant tema som nog är lika aktuellt idag som när pjäsen skrevs 1753 av en Carlo Goldini som ibland kallas Italiens Moliere. Regisserad av Peter Harrysson var det något man hade mycket stora förväntningar på och förväntningarna infriades över hövan! Några av skådisarna kan nämnas först. Ulf Dohlsten bör alla bildade människor känna till, Caisa-Stina Forssberg spelade själva Värdshusvärdinnan och var så charmerande att jag tror hela den manliga delen av publiken blev förälskade i denna pärla som värdshusvärdinnan var som människa, Johan Gry spelade en mycket rolig figur i form av en vimsig och utfattig markis. Just denna kväll tror jag att de och de andra medverkande i pjäsen förtjänade titeln Sveriges främsta skådespelare. Om jag lämnar själva handlingen därhän och försöker beskriva denna utmärkta kväll så började teatern som alla andra teaterpjäser, huvudrollsfigureerna dyker upp en och en så man får veta vad de är för ena och deras olika karaktär och "funktion" i pjäsen framträder, så var det även en gitarrist Bengt Magnusson som förde handlingen frammåt mellan scenväxlingarna. Redan i början molnade himmelen igen och små regndroppar föll. Den eminente Dohlsten kunde då på ett trevligt och skojigt vis börja lattja med oss i puliken och skämtade om vädersituationen och fortsatte interaktionen med publiken den ganska långa stund det tog att dela ut regnkäporna och den besvärliga på proceduren den nu redan stelfrusna publiken hade att klä på sig de välpaketerade tunna "plastpôsar" de nu fått i händerna. Själv hade jag varit förutseende och bar redan min svarta långa regnrock över armen vid ankomsten till Gunnebo. Så kom en redig skur på cirkus tio minuter och pjäsen spelades vidare under detta för själva scenen hade ett gott segeldukstak. Skådespelartroppen visade hela tiden sin proffessionalism eftersom några oförutsedda saker inträffade, tillexempel kom det en fet, röd och fin översocial katt trippande över scenen plötsligt och Ulf Dohlsten brast ut till Värdshusvärdinnan "Har ni djur här!?" och så spann de vidare i improvisation över detta tills katten sedan gått ner till publiken istället för att se efter om det bjöds något gott där. Men då kom den rackarn strax åter upp över scenen och började nosa på några rekvisita som föreställde fruktkorgar med mera innan den lunkade iväg till några förbipasserande som klappade korna 50 meter vid sidan om oss. Dessa kor skulle börja råma frenetiskt så på nytt fick Dohlsten improvisera till det tills korna gapade lite mindre, bl. a så sade han, "de tycker nog inte om oss" etc. men flera gånger skulle korna igen göra sig påmärkta, fast då hade vi nog vant oss eller så var de inte lika intensiva i sitt råmande.Under pausen fick vi köpa asdyrt kaffe i pappmuggar, men vad gör väl det när man bjuds på en god, underhållande och lärorik (inte minst) berättelse samt ett eminent skådespeleri jag sällan sett tillstymmelse av på televisonen eller annanstans heller.Fan, man skulle gå på teater oftare istället för att sitta vid datorn eller äta på sunkiga hamburgerrestauranger med sina okultiverade halvamerikaniserade vänner.Det spelar ingen roll om det är gratis eller om man betalar folk för att gå med till muséer eller på teater, det är ingen som följer med ändå, de blir hellre bli utsugna på en löjlig krog med hög dretmusik. Förresten, Kulturkalaset i Göteborg, vad är detta? Tror ni, kära läsare, att ungdomsgängen från förorten eller de andra massorna som drog omkring i centrum (jag vägrar kalla det för City) befann sig där för att uppleva kultur? Nej! Det behövs en annan anda i Sverige.

Kyrkor och ruiner

Inspirerad av min kompis Stefan i Västerlanda samt den bok om Västergötland på medeltiden jag läste tidigare i sommar, så har jag nu börjat besöka och filma några kyrkor och annat som fanns med i nämnda historie/arkeologiguidebok av Claes Theliander.
Några exempel på utfärder kan nämnas. En solig eftermiddag i juli och stannade jag till en timma vid Hedareds stavkyrka som är Sveriges enda bevarade kyrka i den byggnadstekniken (googla själv om du vill veta mer) och samma kväll passerade jag Södra Vings träkyrka i Ulricehamns kommun när jag besökt Peo som bedriver en westernridanläggning alldeles i närheten. På vägen tillbaka var det sent och mörkt, men jag lokaliserade i alla fall parkeringen till Sundholmens slottsruin 4 km från Södra Ving..... (lite ironiskt att man kommer mitt i natta till en parkeringsplats för ett intressant bjekt beläget på en ö i en sjö, inte sant?)
Två gånger har jag även besökt Gärdhems kyrkoruin utanför Trollhättan, med min filmkamera i sällskap, men första gången räckte inte strömmen i batteriet, men andra besöket igår filmade jag mer detaler i ruinen sedan åkte jag vidare till den nya Kyrkan från 1800-talets slut som är mycket pampig. Fast då tog strömmmen slut där istället, men jag tror nog att jag blev ganska nöjd med resultatet.
Mer jag filmat i Trollhättan är Vattenfalls turbinhallar och en cembalokonsert i Trollhättans kyrka.

Vad bjuder sommaren på?

Nu har jag provplockat blåbär, lite för tidigt så det blev bara en deciliter. Det är mycket torrt i markerna så det kanske inte blir någon svamp förrän det regnat nån vecka?
I juni såg jag den 15-årsjubilerande pjäsen Vid ljuda os som handlar om livet i det medeltida Lödöse. Jag har bevistat detta skådespel ett par gånger tidigare och kvaliten var lika bra nu som för 15 år sedan. Ni som ständigt klagar över "bidragen till kulturen" skulle verkligen se denna kvalitetsteater. Men ni har väl sett er mätta på fotbolls EM istället kan jag tänka.
Jag har läst en bok "Det medeltida Västergötland" som är en arkeologisk guidebok. Med den i ena handen och "Sevärdheter i Skaraborg" i den andra kunde man ju ta sig någon runda och kolla olika platser. Som vanligt svårt att få med folk. Det blir nog ingen utlandsfärd i sommar, men kanske något spontant kortåkande i så fall. Unionsexpressen mellan Karlstad och Oslo kanske är nödvändigt i fall även den tågsatsningen går åt pipan i vinter.
Nå, vi får se vad som blir av denna sommar.

Vad har hänt? Opera och Alte Kameraden i Centerns Ungdomsförbund.

Det blev väl som jag tänkte när jag startade bloggen, att det inte skulle bli så mycket skrivet under den ljusa årstiden. Vad har jag då konsumerat för kultur under våren? Ja, det jag kommer ihåg just nu är att jag varit ett par gånger på Göteborgsoperan, såg Figaros Bröllop. Som vanligt mötte jag min kompis från centertiden Erling, han går nog på operan så ofta som möjligt och har väl bosatt sig på promenadavstånd med, i sanning en priviligierad man. Vi var för nästan tio år sedan på operan i Brüssel när "Nätverket Center-Nej till EU" åkte dit och kollade bl. a. EU-parlamentets hutlöst dyra duscharmaturer. Det var ju Hans Lindqvist från Lidingö som var invald i EU-parlamentet och generöst bjöd grupper av EU-kritiska centerpartister till både Brüssel och Strassburg. Erling, jag och de andra på resan var som sagt på operan i Brüssel och såg en Puccini-opera som hette Triptykerna, detta kan ha varit 1998 Strassburg-turen var nog år 1999 innan Hasse röstades ut genom intrigspel i Centerpartiet som tvärsemot sina väljare bara ville ha rövslickare i EU-parlamentet, men utan Hasse så tappade de det ena av sina två mandat. 2001 tröttnade jag på centern och ärligt talat så var de nog trötta på mig med. Nu är de extremliberaler och verkar inte trivas i folkdräkt och nationalistiska rikstingståg längre. Hasse Lindqvist är idag centerns gruppledare i Värmdö kommun.
Åter till Erling. Denne jovialiske operafantast var under folkomröstningsåret 1994 revisor för CUF i Göteborg. Svenska folket röstade om EG hösten 1994 men blev medlemar i EU 1995. När vår dåvarande förbundsordförande Kristina Hansson ( numera Jonäng ) hade lett en kampanjdag där centerungdomarna delat CUF:s EG-negativa flygblad i centrala Göteborg och vi från granndistrikten hjälpte såklart till. (Jag satt vid den tiden i styrelsen för Norra Älvsborgs CUF). Kampanjdagen avslutades med en hejdundrande fest, jag minns ej var, men det var inte långt från Centerns partihögkvarter på Skånegatan. Mot reglerna hade man sprit vilket ju inte går för sig i ungdomsorganisationer som skall verka moraliskt uppbyggande, men ack, kvittona från inköpet var borta. Hur gjorde man då? Jo nu skall ni höra, någon klippte ur remsor från Systembolagets katalog på det inköpta så man såg vad dryckjomen kostat. Sedan när det blev dags för revision lär man ha sagt till den gode Erling, revisorn, "det här är förvisso inget riktigt kvitto med det stämmer ju ändå". Erling kunde ju givetvis inte ge styrelsen för CUF i Göteborg ansvarsfrihet så det blev ganska infekterat och man spred ut att saken gällde att Erling inte ville godkänna spritinköpet pågrund av att han är helnykterist och ogillade tilltaget därför och att han inte hade någon riktig grund för att agera så strängt. Knappt två år tidigare hade Sigvard Marjasin-affären lärt svenska folket hur man "klipper och klistrar" men det var en likhet som styrelsen i Göteborg absolut inte ville kännas vid.

Tankar om Sveriges Radio (nedkortat)

Några funderingar kring Sveriges Radio. Jag undrar varför Sveriges Radio tycker att P3 är för ungdomar, P4 för lantisar i medelåldern och P2 för något annat diffust snobbklientel man bestämt sig för och att dessa skulle vara särskilt fästa vid jazzmusik. Det borde omedelbart inrättas ett ungdomsprogram i P2 för att popularisera den klassiska musiken bland de som behöver den allra bäst i vårt likriktade american mainstreamsamhälle. Tänk om ett ungdomsprogram startats för 20 år sedan där man blandat lite med boktips, finurlig humor utan plumpa sex-skämt, historiska reportage, tyska filosofer och fransk barockmusik. SR måste ge ungdomarna valalternativet till bildning istället för fördummning i p3. Taskigt uttryckt om P3-kanalen måhända, men betänk vilket förakt många möts av för att de lyssnar på klassisk musik och vilket lidande många måste genomlida på sina arbetsplatser där de tvingas lyssna på reklamradion dagarna i ända.
Verkligen tur att vi har kanalerna P1 och P2 så att hjärnan kan rensas och laddas om med bildning av klass. Ingemar von Heines musikhistoriska följetånger och Public Service är nog vad jag gillat allra bäst genom åren.